torsdag 21 september 2017

Det där glappet, vår goda smak och passionen


Ibland är det svårt att ta till sig att det är okej att det mesta kreativt som man skapar är långt ifrån så som man först hade tänkte sig att det skulle bli. Men ibland kan jag få en acceptans för det, som när Ira Glass berättade om att det finns ett glapp.

Det är klart att det gör, tänkte jag, men det gjordes på ett väldigt enkelt och självklart sätt som också fick mig att känna mig hoppfull.

Det där glappet är det (ofta) enorma avståndet som jag tidigare nämnde, mellan visionen i sitt inre och det fysiska resultatet i den materiella världen. Det som man inte får glömma då är att glappet, och besvikelsen, bara indikerar på att vi har som Ira Glass säger en god smak. Det tar flera år att minska det där glappet. Men det är något som alla går igenom, även om de flesta faktiskt slutar för att det tär så mycket på en. Det får vi inte göra! Vi måste fortsätta kämpa om och om igen, på riktigt och på ett konkret sätt. För att se videon kan du klicka här.

Det som jag själv vill tillägga, utöver att det är fullt normalt, är att det är jobbigare att stanna kvar i drömmen och frustationen än att ta striden med sig själv. Om det är en passion som du har fått och som du av hela ditt hjärta dras till, då ska det inte tas för givet. Passionen finns där av en anledning och det som då återstår är att lyssna och följa och fortsätta oavsett. Inte för att det nödvändigtvis behöver sluta i det du förväntade dig eller något annat uppseendeväckande, utan för att det är en del av dig och det kreativa arbetet är fullständigt (meningslöst ibland javisst) men också fullständigt meningsfullt. Eller varför känns skapandet annars så otroligt befriande?

lördag 16 september 2017

Att ge plats för sitt eget skrivande ✎ 1


Jag vet, jag skriver ett sånt här inlägg redan innan jag har börjat skriva på boken. Men det har sin förklaring, för jag skulle vilja diskutera en metod som jag valt inför det hela. Jag ska nämligen testa att göra det på ett nytt sätt, jag säger testa för det känns lite bättre att det finns ett slutdatum (eller max antal ord).

Jag ska helt enkelt införa större kontraster. Så när jag nu ska skriva ett utkast så är det i stort sett bara det som gäller, för hela mig. Jag ska hoppa in i en skrivbubbla, låtsas för mig själv att jag reser iväg på en skrivresa. Omges av mina tankar, visioner och allt som rör det jag vill få ur mig och formulera i knepiga ord, så att jag kanske kan närma mig en förståelse för hur jag ser romanidén inom mig till andra. Det är ju ohyggligt svårt och att det skulle bli toppen efter ett försök finns inte. Men det är en början och jag ska som sagt testa det här nu.

Det betyder också (framförallt) att jag ska pausa läsandet, vilket kommer att vara tufft. Jag älskar ju att läsa, det är bekvämt och tryggt att låta sig svepas med och underhållas av en redan färdig bok. Men inte nu längre när jag själv ska skriva. Lite kommer det att läsas, men jag kommer vara otroligt vaksam och göra det så begränsat jag kan, mest för att jag "måste" eftersom jag har en bokblogg.

Anledningen till att jag har valt att göra det på det här sättet är för att jag mer eller mindre medvetet faktiskt påverkas, men framförallt hämmas, av alla intryck och all information för att verkligen hitta mitt eget uttryck. Jag tror att det kommer kräva lite pannben att stänga av men jag är beredd på den striden för att plocka fram något som jag tidigare inte hittat, eller bara tappat. Så jag ska skriva mig fram, leta och leka, drömma och utforska, gå på långa promenader och fundera och sedan skriva lite till, och lite till. Jag hoppas att kommer bli bra.

Vad tror du om det här med att hoppa in i en skrivbubbla? Eller hur gör du för att hitta dig själva med ditt skrivande?

torsdag 14 september 2017

Skogsstigarna är en del av mig


Jag har tänkt allt mer hur mycket jag är beroende av att gå på skogsstigar. Just dessa mjuka och steniga och mossiga stigar som omges av träd av alla de slag. Här är naturen ganska varierande, med olika områden för barrträd, lövträd och blandskog och ibland öppet som ett kalhygge men med en häpnadsväckande utsikt. Det finns också gott om backar, riktiga backar, att ta sig upp och nedför. Det är så fantastiskt och jag är så tacksam att jag bor på precis en sådan plats som jag alltid har velat göra. Med berg och skog och sjöar.

Jag har också märkt att jag inte får glömma bort eller skjuta fram att ta mig ut i skogen. För efter bara ett par dag utan den märker jag att jag inte mår bra. Och nu när jag är så medveten om mitt beroende av den gröna och vilda världen så kan jag bli ganska orolig när de möjligheterna kan komma att tas ifrån mig.

Som vid långa stunder av regn. Det är snarare regel med en dags regn här än inte (det kommer jag aldrig vänja mig vid). Det är inte lika enkelt att ta sig ut på stigarna när det är alltför geggiga eller har själva formats till en bäck.

Knepigt nog märkte jag också att när jag flyttade hemifrån för några år sen tyckte jag att det nästan var meningslöst att gå på skogsturer, eller promenader överhuvudtaget, utan att också ta med en hund. Samtidigt som jag behöver skogen och att röra mig i den, behöver jag också se en hund framför mig som är så fullständigt närvarande i stunden och lika exalterad varje gång av vad som kan dölja sig bakom nästa krök. Vi upptäcker skogen tillsammans.

Något annat som kan sätta stopp är älgjakten. Jag blev nästan förkrossad av tanken på att inte få komma ut i skogen, den riktiga skogen, på obestämd tid framöver. Jag måste göra något åt den där ovissheten och ta reda på exakt när den sker och vart. För jag måste verkligen gå i skogen, är det ingen annan som känner så? Det räcker inte med grusvägar eller elljusspår, jag behöver riktig skog. De där skogsstigarna. De lugnar mina tankar när hela jag får luta mig mot det tysta, gröna och eviga och min kropp när de känner underlaget och utforskar dess olika formationer.

Det är ganska simpla saker som måste stämma men utan dem har jag svårt att hålla mig i schack. Det är något alldeles särskilt med skogen tycker jag, den är som luft för mig, som bjuder på en fascination som aldrig tar slut och som bara kräver av mig att jag dyker upp. Och det lovar jag att göra.

söndag 10 september 2017

När »Något säger mig« blev till och dess status idag

Av alla bokidéer som har kommit till mig så är idén till Något säger mig den som jag håller varmast om hjärtat. Det är ett romanprojekt som är stort, spännande och så mycket jag. Det pirrar av förväntan inför att hålla den boken i min hand.

Men jag känner att jag varken vill eller kan berätta något om den, bara att avslöja titeln känns stort för mig. Så det får ni håller er tillgodo med så länge. En vacker dag kanske jag kan dela med mig av någon slags baksidestext.

Det var för drygt ett år sedan som idén kom farandes och satte pyr i mig. Sedan var jag som besatt under några dagar eller veckor (jag minns inte riktigt) och formade mina tankar och känslor till karaktärer och skapade scener och reflekterade mycket kring själva budskapet och det stora varför. Hur det skulle berättas, vilken känsla jag eftersträvade och en hel del annat så att jag knappt stod ut med min entusiasm. Sedan var det dags för nanowrimo, då när 50.000 ord skall skrivas under november månad. Självklart skulle jag skriva på den här bokidén.

Jag klarade målet men kände att jag inte hann med allt. Men framförallt så var jag så fruktansvärt besviken. Varför var det så svårt att få ner de fantastiska bilderna som jag hade i mitt inre i ord? Jag är i och för sig inte en speciellt van romanförfattare, även om jag alltid älskat att skriva, så jag borde inte vara så hård med mig själv, övning ger färdighet... Men det här börjar gå utöver själva romanen, så låt mig återgå till vad som hände sedan.

Besviken och frustrerad var ordet. Så efter att jag hade läst igenom min text raderade jag dokumentet. Kan ni förstå! Idag ångrar jag mig. Men jag får nöja mig med att jag i varje fall har fått känna på det en gång och vet vad som inte fungerar och är alltså ett steg närmare hur jag vill ha det, hoppas jag.

Nu den senaste tiden har jag tagit i hårdhandskarna med att planera och förbereda mig inför en bättre omgång. Nu finns det mycket mer att utgå ifrån, väldigt mycket mer utvecklande som jag säkert tror ger bra underlag för att kunna formulera de där orden på ett bättre sätt. Planen är att påbörja vad jag kallar utkast 1 den 18/9, det ser jag fram emot!

fredag 8 september 2017

Det första (eller inte) steget

Äntligen känns det rätt för mig att börja blogga. Det har jag velat göra länge men varken haft mod eller klart för mig hur det skulle gå till mer konkret. Men nu är det glasklart. Varför blev det just nu, kanske ni undrar och på det har jag det vackra citatet av Anaïs Nin till svar:

Och dagen kom när det var farligare att förbli i knopp än att slå ut i blom.

Det är precis så det känns. Jag står knappt ut med mig själv längre, jag känner mig lite ensam och är framförallt något utmärglad av att ha velat något så länge men inte förmått mig att närma mig det (såsom jag önskar). En sak som jag tidigare har mått dåligt över att jag är så dålig jämfört med den och den (eller mina egna skyhöga förväntningar). Det har lite att göra med perfektionism. Men faktum är att ingen är perfekt. Och alla är nybörjare någon gång. Men det är tufft att behöva vingla fram när man ser sig som värsta isprinsessan inombords, eller i varje fall siktar mot det.

Men tillslut sker en vändpunkt där försöken börjar och det är något som jag har lärt mig det här året. Att det är jobbigare att inte göra något fastän man vill, än att göra det som tycks jobbigt men längtansfullt och även om det blir dåligt så är glädjen större än att inte ens försöka. Det blir som att man inspirerar sig själv. Jag kände att det blev en knepig förklaring, men jag hoppas att ni förstår hur jag menar.

Att blogga har jag länge velat göra. Men det är inte bara själva bloggandet, utan allt som kommer med det. Att få ägna sig åt sina intressen, pyssla och lära sig saker samt att faktiskt ta sig framåt mot det som man drömmer om, eftersom det som dagligen görs och tillägnas växer och blir alltmer påtagligt rent fysiskt i ens liv. Det finns också en annan mycket viktig del, det att bloggar är öppna för alla - möjligheten att kunna "träffa" andra fina människor.

Innan jag drar iväg hur långt som helst så hade jag först tänkt berätta lite kort om mitt bloggnamn - Between me and the tree, men jag tror att jag skippar det. Det är lite poetiskt på något vis och har både grunda och djupa betydelser... Jag gillade det i varje fall.

Då var jag igång med bloggandet! Jag tror och hoppas att det här kommer bli fantastiskt. Du får hemskt gärna säga hej, det blir lite roligare då, så att jag också kan hitta dig :)