onsdag 18 april 2018

En kväll i april


Det måste helt klart ske oftare det här, att jag tar en promenad i skogen om kvällarna. För när det är så där klart och stillsamt är det nästan som magi, när skogen lyser som guld och fåglarna sjunger allt vad de har. Allting är så stilla, naturen är så vacker! Jag får flera gånger stanna upp och bara njuta, se mig om och lyssna till tystnaden, och fåglarna.

Jag känner mig som en vårfågel själv. Så fort ljuset kom tillbaka kom äntligen också min energi. Att det kunde ha sådan stor inverkan på mig, det trodde jag inte. Men så var det i år. Det har varit en omställning att flytta dit jag har flyttat, nu på ett sätt som är så pass långsiktigt. Jag har också fått uppleva en mer ordentlig vinter än de senaste tre åren i Skåne då jag varit bortskämd med att kunna springa på skogsstigar året om. Nu blev det två månader utan skogen och det tyckte jag var riktigt jobbigt.

Men så när jag för några veckor sedan noggrant följde väderleksrapporterna så såg jag att det bara skulle vara en vecka kvar, och sedan skulle en enorm värme komma. Jag bara visste att det skulle vara den sista väntan och räknade dagarna. Sedan smälte all snö på ängarna, i skogarna och runt huset. Vilken känsla att få se och känna marken igen. Och helt plötsligt har flera blad tittat fram. När det väl släppte så gick det minst sagt undan och jag själv rusar runt och har så mycket trädgårdsgöra. Från att inte känna av något tvång eller ens komma på vad jag behövde göra så är det med ens glasklart. Jag visste ju att jag måste ligga i men energin var som sagt lite låg mot slutet av vintern.

Och att nu få bli bortskämt med sådana här turer igen, ja jag kan lova mig själv det hela tiden men det ska njutas av. Jag tänker också att jag i år får bli ännu tydligare med att följa säsongerna så att nu när det spirar så gör jag likadant, om jag känner mig så, dras med, och sedan får det bli på ett naturligt sätt en period av annat. Så gott jag kan.

onsdag 28 februari 2018

Trösklar och steg

Vad är grejen med att blogga? Varför bloggar vi egentligen? Hur bloggar man? Jag har helt kommit ifrån de praktiska handlingen med att blogga att jag rent av är så fundersam vad en blogg egentligen är för något. Jag blir förlamad. Och för att kunna börja blogga så måste jag ha det klart för mig. Men jag vet inte längre. Ändå är jag uppenbarligen redan igång.

Fast nu inledningsvis handlar det mest om en vana, att hitta tillbaka och komma in i det. Hitta mitt egna sätt. För jag behöver veta vem jag är för att kunna skapa en blogg (som är bra). Det var något jag reagerade på. Att jag måste känna mig själv först. Har jag inte alltid funderat över det? Kommer jag inte alltid att fundera det? Samtidigt så har jag ju en klar bild också om vem jag är för jag vet vad jag vill, vad jag gillar och inte gillar och någonstans i allt det där finns jag med mina preferenser som då fångar det där med att jo, jag känner faktiskt mig själv (tillräckligt). Ändå är jag otroligt osäker och velig för jag vet att det inte är bra nog och det kommer alltid, alltid att finnas något annat sätt att göra det på, ett bättre sätt. Det är en perfektionists hinder. Som till en viss grad alltid kommer driva en framåt, mot något annat, en sökan efter vad min inre bild berättar. Men baksidan blir ofta att ingenting händer. Såsom det oftast blir eftersom det är enklast. Men den här stagnationen i tryggheten, den är inte så mysig i det långa loppet. Och varför är den omysig? Varför finns en önskan och en vilja till något annat? För att det också finns en liten del i mig som ser mig där framme, på en annan plats, i ett annat tillstånd och bara det säger sitt. Att jag kan vara där, jag också.

Så vad har den här med att komma igång att göra. Just det. Det handlar om steg. Jag har verkligen förstått det nu. Att Rom inte byggdes på en dag. Att jag inte ska underskatta de små handlingarna, de pyttesmå, för även om de upprepas så tar de mig framåt mot det där som jag ser lite svagt där framme någonstans. Längs vägen hittar jag sätt att hantera allting på. Hur jag ska blogga. Jag skriver nu. Det tog en månad att göra det här inlägget (eller att påbörja det, allt text här skrevs i en sittning). Vad som krävs är det Elizabeth Gilbert säger, att vara en ambitiös medelmåtta. Inte en lat perfektionist. Och med tiden inspirerar vi oss själva med det vi gör och så fortätter vårt (eviga) sökande.

Vad var det som fick mig att äntligen skriva det här inlägget? Igår lyssnade jag på en podcast av Tim Ferriss som intervjuade Terry Crews och jag tyckte att hans röst och förmåga att berätta historier var bland de mest fängslande jag någonsin har hört. Jag blev verkligen fast när han tog upp en liknelse med attraktionslagen som jag sedan länge gillat.

Terry berättade om när han läste en mening i en bok som till en början kan tyckas enkel (ca 40 min in), men som han sedan funderade över, länge. Vad betyder det egentligen, på riktigt? Såhär stod det.

In order to have you have to do, and in order to do you have to be.

Det är exakt de orden som tas upp i boken om attraktionslagen av Ester och Jerry Hicks, den fina meningen om att vi kan bli, få och göra allt vi någonsin önskar oss på den här jorden. Nu fick det ett nytt angreppsätt. Det här är enkelt. Vi måste börja med att vara det vi vill ha, och göra arbetet, sedan får vi det. Jag vill vara en författare. Så vad gör de? Jo de skriver. Så skriv. Skriv skriv skriv. Jag är det. Jag gör det. Jag får det. Jag måste tänka som en författare, agera som en, bli en eftersom jag redan är det. Allt vi någonsin har är nu. Alltid. Såsom attraktionslagen som säger att vi ska tänka och känna, sådär sprudlande, att vi redan har och är något innan det har materialiserats, för då går det undan.

Men om vi ändå inte uppnår det? Då vill vi det inte. Vi. Vill. Inte. Så säger Terry, och det är provocerande. Men fundera över det. Om det är en stark vilja och nästan en besatthet, då får det tid och energi och det bygger på stegen och får oss närmare vår önskan. När vi verkligen vill, så gör vi det som krävs.

Vad är det vi kämpar för? Vad är det vi ser oss själva någonstans? Vad är det vi verkligen vill? Gå dit med de skor som matchar målet, men framförallt, bara börja gå.

// F A N N Y

fredag 2 februari 2018

Into the forest I go, to lose my mind and find my soul


Jag har gått så många gånger in till stan via den så kallade gamla vägen. Det är en grusväg som slingrar sig och har många extremt branta upp- och nedförsbackar. Det är varierande och fint att gå där. Men även om den dryga milen som det ändå är ger promenaden ett nytt liv, så kan även den bli en smula tjatig med tiden. Så därför ville jag prova att hitta vägar genom skogen den här gången.

Det gick dock inte så bra. Det är en stor skog så jag får göra det flera gånger för att bina ihop stigarna. Men det finns en spänning i det. Det är bland det första jag gör när jag flyttar eller besöker ett nytt ställe. Att utforska stigarna runtomkring, så att jag kan dem alla.

Så här har jag ett äventyr som jag inte kommer fylla med de första stegen direkt.

Bilden: Jag vågade inte släppa min hund i fall hon skulle få vittring på något och springa ifrån mig när vi var på så pass okänd mark. Här ska vi "gena" rakt in i skogen men det blev ganska blött efter ett tag och när jag sedan hade gått en och en halv timme sedan starten så gav jag upp och tog mig ut till vägen igen. Dock den nya vägen med asfalt, ganska mycket och snabb trafik och dessutom är det ingen gångbana. Det är så fruktansvärt dåligt att det är så osäkert och det är ju bland annat därför som jag letar mig i skogen... även om det förstås också ger betydligt trevligare tur. Nästa gång går det säkert bättre.

måndag 29 januari 2018

A year from now...

... you'll wish you started today.

Hej, här är jag! Det blev inte så värst mycket med den här bloggen när jag startade den i höstas men nu så, nu är jag på gång och även om man kanske varken kan lova eller veta i förväg så skall det nu bli regelbundet bloggande här. Dock inte särskilt ofta, kanske en gång i veckan.

Ville bara kika in och säga det, snart kommer det inlägg på inlägg i ett jämnt och långsamt flöde :) Under tiden finns jag ganska så mycket mer på Instagram med samma namn @betweenmeandthetree

Hoppas ni har en fin start på veckan!

// F A N N Y

torsdag 21 september 2017

Det där glappet, vår goda smak och passionen


Ibland är det svårt att ta till sig att det är okej att det mesta kreativt som man skapar är långt ifrån så som man först hade tänkte sig att det skulle bli. Men ibland kan jag få en acceptans för det, som när Ira Glass berättade om att det finns ett glapp.

Det är klart att det gör, tänkte jag, men det gjordes på ett väldigt enkelt och självklart sätt som också fick mig att känna mig hoppfull.

Det där glappet är det (ofta) enorma avståndet som jag tidigare nämnde, mellan visionen i sitt inre och det fysiska resultatet i den materiella världen. Det som man inte får glömma då är att glappet, och besvikelsen, bara indikerar på att vi har som Ira Glass säger en god smak. Det tar flera år att minska det där glappet. Men det är något som alla går igenom, även om de flesta faktiskt slutar för att det tär så mycket på en. Det får vi inte göra! Vi måste fortsätta kämpa om och om igen, på riktigt och på ett konkret sätt. För att se videon kan du klicka här.

Det som jag själv vill tillägga, utöver att det är fullt normalt, är att det är jobbigare att stanna kvar i drömmen och frustationen än att ta striden med sig själv. Om det är en passion som du har fått och som du av hela ditt hjärta dras till, då ska det inte tas för givet. Passionen finns där av en anledning och det som då återstår är att lyssna och följa och fortsätta oavsett. Inte för att det nödvändigtvis behöver sluta i det du förväntade dig eller något annat uppseendeväckande, utan för att det är en del av dig och det kreativa arbetet är fullständigt (meningslöst ibland javisst) men också fullständigt meningsfullt. Eller varför känns skapandet annars så otroligt befriande?

lördag 16 september 2017

Att ge plats för sitt eget skrivande ✎ 1


Jag vet, jag skriver ett sånt här inlägg redan innan jag har börjat skriva på boken. Men det har sin förklaring, för jag skulle vilja diskutera en metod som jag valt inför det hela. Jag ska nämligen testa att göra det på ett nytt sätt, jag säger testa för det känns lite bättre att det finns ett slutdatum (eller max antal ord).

Jag ska helt enkelt införa större kontraster. Så när jag nu ska skriva ett utkast så är det i stort sett bara det som gäller, för hela mig. Jag ska hoppa in i en skrivbubbla, låtsas för mig själv att jag reser iväg på en skrivresa. Omges av mina tankar, visioner och allt som rör det jag vill få ur mig och formulera i knepiga ord, så att jag kanske kan närma mig en förståelse för hur jag ser romanidén inom mig till andra. Det är ju ohyggligt svårt och att det skulle bli toppen efter ett försök finns inte. Men det är en början och jag ska som sagt testa det här nu.

Det betyder också (framförallt) att jag ska pausa läsandet, vilket kommer att vara tufft. Jag älskar ju att läsa, det är bekvämt och tryggt att låta sig svepas med och underhållas av en redan färdig bok. Men inte nu längre när jag själv ska skriva. Lite kommer det att läsas, men jag kommer vara otroligt vaksam och göra det så begränsat jag kan, mest för att jag "måste" eftersom jag har en bokblogg.

Anledningen till att jag har valt att göra det på det här sättet är för att jag mer eller mindre medvetet faktiskt påverkas, men framförallt hämmas, av alla intryck och all information för att verkligen hitta mitt eget uttryck. Jag tror att det kommer kräva lite pannben att stänga av men jag är beredd på den striden för att plocka fram något som jag tidigare inte hittat, eller bara tappat. Så jag ska skriva mig fram, leta och leka, drömma och utforska, gå på långa promenader och fundera och sedan skriva lite till, och lite till. Jag hoppas att kommer bli bra.

Vad tror du om det här med att hoppa in i en skrivbubbla? Eller hur gör du för att hitta dig själva med ditt skrivande?

torsdag 14 september 2017

Skogsstigarna är en del av mig


Jag har tänkt allt mer hur mycket jag är beroende av att gå på skogsstigar. Just dessa mjuka och steniga och mossiga stigar som omges av träd av alla de slag. Här är naturen ganska varierande, med olika områden för barrträd, lövträd och blandskog och ibland öppet som ett kalhygge men med en häpnadsväckande utsikt. Det finns också gott om backar, riktiga backar, att ta sig upp och nedför. Det är så fantastiskt och jag är så tacksam att jag bor på precis en sådan plats som jag alltid har velat göra. Med berg och skog och sjöar.

Jag har också märkt att jag inte får glömma bort eller skjuta fram att ta mig ut i skogen. För efter bara ett par dag utan den märker jag att jag inte mår bra. Och nu när jag är så medveten om mitt beroende av den gröna och vilda världen så kan jag bli ganska orolig när de möjligheterna kan komma att tas ifrån mig.

Som vid långa stunder av regn. Det är snarare regel med en dags regn här än inte (det kommer jag aldrig vänja mig vid). Det är inte lika enkelt att ta sig ut på stigarna när det är alltför geggiga eller har själva formats till en bäck.

Knepigt nog märkte jag också att när jag flyttade hemifrån för några år sen tyckte jag att det nästan var meningslöst att gå på skogsturer, eller promenader överhuvudtaget, utan att också ta med en hund. Samtidigt som jag behöver skogen och att röra mig i den, behöver jag också se en hund framför mig som är så fullständigt närvarande i stunden och lika exalterad varje gång av vad som kan dölja sig bakom nästa krök. Vi upptäcker skogen tillsammans.

Något annat som kan sätta stopp är älgjakten. Jag blev nästan förkrossad av tanken på att inte få komma ut i skogen, den riktiga skogen, på obestämd tid framöver. Jag måste göra något åt den där ovissheten och ta reda på exakt när den sker och vart. För jag måste verkligen gå i skogen, är det ingen annan som känner så? Det räcker inte med grusvägar eller elljusspår, jag behöver riktig skog. De där skogsstigarna. De lugnar mina tankar när hela jag får luta mig mot det tysta, gröna och eviga och min kropp när de känner underlaget och utforskar dess olika formationer.

Det är ganska simpla saker som måste stämma men utan dem har jag svårt att hålla mig i schack. Det är något alldeles särskilt med skogen tycker jag, den är som luft för mig, som bjuder på en fascination som aldrig tar slut och som bara kräver av mig att jag dyker upp. Och det lovar jag att göra.